Jag har nog alltid varit snyggast

Jag var alltid populärast i skolan, det visslades efter mig och alla ville vara min kompis eller pojkvän. Om man inte var min kompis, var man ingen, helt enkelt. Var jag till frissan hade alla samma frisyr i slutet av månaden, var jag brunett var det ingen som ville vara blond längre.
Alltid snyggast och bäst, ingen tjej kunde mätas med mig och jag blev vald till Lucia varje år, utan att  ens vara anmäld.
När jag tog studenten fortsatte jag att vara populär och blev genast "snyggaste tjejen på jobbet" och så fort jag satte min fot innanför dörrarna på min nya arbetsplats visste alla vem jag var.
I matkön, i fikarummet, i korridoren, i omklädningrummet, alltid fick jag höra komplimanger och när det började nya killar visste de direkt vem som var "Sandra", de hade ju hört att det skulle jobba en riktigt snygg tjej på avdelningen.
"Det är du som är Sandra va?" Fick jag ofta höra. De tyckte att det inte gick att ta miste på det. Vem det var alla tyckte var snyggast var det ju ingen tvekan om.
Kärleksfulla dikter, mail och gulliga sms fick jag varje dag, av killar som visste vem jag var men som jag aldrig ens pratat med. Utbjuden på middag flera gånger i veckan, men jag hade sällan tid att gå. Och när jag väl var på dejt behövde jag aldrig betala för något. Killarna var ju bara glada av att få prata med mig, att jag tog mig tid att träffa dem.
Kära blev de ju såklart, men jag var aldrig intresserad.

Som Linda Bengtzing sa: 
Jag ljuger sååå bra... =)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0